adventskalendern

Jag är en dinosaurie. Jag vill vara hemma med mina barn. Jag är en sådan där hemsk kvinna som bara låtit min man ta ut minsta möjliga föräldraledighet. Min man hade nog kunnat tänka sig att vara hemma mer. Men jag tror inte han sörjer så där jättemycket att jag varit hemma mest.

Jag känner mig som en hopplös förebild för mina barn. Man borde ju vara en mamma som älskar sitt jobb. Men jag har bara älskat att lalla runt i morgonrock och känna friheten man har när man är hemma med barnen. Jovisst, dom hänger som fotbojjor kring benen. Jovisst, det är skittråkigt att hänga vid lekplatsen, jovisst jag hatar att städa. Men ändå, jag älskar att vara hemmafru. Detta är politiskt lite jobbigt för mig, eftersom jag oftast är vänstervriden i mina åsikter. Men dessa åsikter när det gäller hemmafruidéalet har jag mycket lite stöd för inom vänstern.

Men nu är jag inte hemmafru. Jag jobbar. Och Birgitta Ohlsson ska givetvis också få jobba. Vi är alla olika. På mitt jobb har jag vissa yngre "karriärkvinnor" (obs, jag försöker att inte låta nedvärderande nu, men jag erkänner att jag har svårt att förstå karriärkvinnor, precis som dom kanske har svårt att förstå mig) som hade svårt att stå ut hemma under föräldraledigheten. Kände sig isolerade och uttråkade. Jag lider inte av ensamhet. Är ganska asocial och trivs med det.

För mig har jämställdheten givetvis varit bra på många punkter men samtidigt inneburit att jag har lämnat barn på dagis som oftast gråtit. Troligen mycket beroende på min egen separationsångest. Nä, jag vill vara likvärdig mannen. Jag vill ha jämställda löner. Men helst av allt skulle jag vilja ha betalt för att vara hemma och sköta om mina barn och mitt hem. (ja, jag vet det heter våra barn och vårt hem, men jag är en dinosaurie)

Den nationalekonomiska ekvationen har jag inte riktigt fått ihop än. Men om jag lyckas med det så undrar jag om inte många kvinnor hade hoppat på hemmafrutåget, eller är dinosaurierna utdöda?

 expressen