När jag var liten trodde jag det fanns en järnridå som gick som en mur igenom hela Europa. Hur denna järnridå såg ut hade jag lite svårt att föreställa mig. Inte ens länderna där bakom kunde jag föreställa mig. Dom fanns knappt.
Men jag hade åkt bil genom Östtyskland som 8-åring. På väg till Väst-Berlin. Vi hade nämligen haft berlinerbarn under ett par somrar. Nu skulle vi hälsa på dem och deras familj. Berlinerbarn var barn som bodde i Väst-Berlin och därför inte kunde komma ut i naturen. Deras stad var ju omringad av en mur. Våra berlinerbarn hette Angelica och Andreas. Dom var sjövilda och höll för det mesta på att slå ihjäl varandra. Dom skrek och bråkade. Jag skrek också. På dom. "Essen!" när vi skulle äta och "Nein, nein! Verboten!" när Angelica hotade med att slänga ned sin lillebror för trappan.
Jag minns inte mycket av resan till Berlin och jag minns bara lite av själva Berlin. Men det var Väst-Berlin. Långt senare, på gymmnasiet skulle jag åka till Berlin på skolresa. Då ingick ett dagsbesök i Öst-Berlin. Det minns jag mer av.
Man var tvungen att växla in en viss summa pengar som man sen inte kunde växla tillbaka till D-Mark. Östtyskland ville ha in Väst-valuta. Väl inne i Öst-tyskland upptäckte man att det fanns inget att köpa för pengarna. Jag minns ett stort modernt varuhus fullt med tomma hyllplan överallt. Vad skulle man göra med sina inväxlade pengar? Det enda vi kom fram till var att man kunde äta och dricka upp pengarna. Vi gick på kafé med fina tårtor. Servicen var däremot bredrövlig. Men det var roligt att välja tårtor utan att bry sig om vad det skulle kosta. Pengarna bara måste ju ta slut. Sen gick vi på en bar. Och drack vitt vin.
Vi såg militärer som gick fram och tillbaka framför något monument. Dom marscherade med raka högt upplyftna ben (som John Cleese när han leker Hitler). Såg helt otroligt ut. Dom rörde inte en min, när vi unga tonårstjejer stod och fnittrade vid sidan om. Jag minns vackra men slitna hus. På något sätt gillade jag ändå Öst-Berlin. Men jag slapp ju som sagt bo där jämt. Jag kunde korsa gränsen när dagen var slut. Vid gränsen stod en flicka och sålde liljekonvalj-buketter. Ganska smart. Dom sista pengarna som man ändå inte kunde växla in gav man till henne. Och tog en liljekonvalj-bukett med sig över till Väst.
svd1, svd2, dn1, dn2, aftonbladet1, expressen1,